tusen funktionärer har koll utefter vattnet. Och det är skönt att det finns människor att prata med under turen, risken är nämligen att det blir långtråkigt när man ligger i vattnet. För inte alla kan simma lika snabbt som vinnarna som gör de tre kilometerna på runt trettio minuter. Fast med tanke på den kyla man står ut med så är det nästan mer beundransvärt att stanna längre i vattnet än att simma snabbt! Man simmar dom första två kilometerna i Vanån och har, enligt uppgift medströms. Det var dock inget som man märkte av. Däremot märktes det att det blev motströms och svinkallt när de sista tusen meterna skulle göras i Västerdalälven. Det var som att gå ur kylskåpet och sätta sig i frysen istället! Då spelade det ingen roll om man hade en läckande våtdräkt eller inte!
Evenemanget Vansbrosimmet andas proffsighet och vi förstår varför det lockar så mycket folk. Enda riktiga missen är väl att huvudtävlingen går på en söndag. Hade den legat på lördagen hade Vansbro kunnat gunga i en rejält blöt fest på kvällen. Fast att det låg på en söndag hindrade ju inte SockerOllons testpatrull som naturligtvis ändå testade innestället Flottaren på lördagskvällen.
Hur många SockerOllon som tänker fortsätta hela ”klassikern” får tiden utvisa. Men lita på att du kan läsa det först här på SockerOllon.se!
Kolla in filmen från Vansbrosimmet där SockerOllon dessutom bjuder på ett bonustest av Vansbro sparkfabriks senaste åkdon – XC-water!
Över hundra personer drunknar varje år i Sverige. Hur många som faktiskt dör i Vansbrosimmet vet vi inte. Bara att det förmodligen är svårt med tanke på att över
1521 flydde en fjunig Gustav Vasa från några blodtörstiga danskar i Dalarna. Det skulle bli upprinnelsen till att nästan 50 000 människor vill smaka svett, blodsmak, mjölksyra och inte minst blåbärssoppa varje år! Faktum är att Gustav själv aldrig åkte några skidor eller ens tog den väg mellan Sälen och Mora som idag utgör det berömda loppet. Trots det har man sedan, första söndagen i mars, 1922 tävlat om vem som kommer först de nio klassiska milen. Vi har alltså vår landsfader att indirekt tacka för att vi får plåga oss kollektivt i världens längsta, äldsta och mest berömda långlopp på skidor.
Tusenkronorsvallan värd varenda krona!
SockerOllons dårar som kämpar efter den berömda medaljen ”en svensk klassiker” har sedan tidigare simmat och sprungit. Nu skulle man alltså ta på sig skidorna och åka nio mil, de flesta av åkarna hade ju inte åkt skidor på tjugo år så det borgade för ett spännande lopp! Och det var med varierande träningsupplägg man stod på startfältet. Det var allt mellan en till tjugo mil i SockerOllonbenen som ändå var förhållandevis pigga klockan 06:00. Skidorna hade man lämnat in hos förre Vasaloppsvinnaren Jan Ottosson kvällen innan och fått en kanonvallning för fyndpriset 1000 kronor! Och majoriteten var nöjda med vallningen som både gled snabbare än de flesta och bet hårt i backarna på Öppet spår.
Bommad start igen!
Orsaken att det blev Öppet spår och inte Vasaloppet en vecka senare handlade om platser, det var helt enkelt för krångligt att anmäla alla och få plats! Men Öppet spår är ju samma sträcka, lika långt men med några tusen åkare mindre vilket så här i efterhand inte märktes i det folkrika spåret. Eftersom det är massor av åkare så var det svårt att uppfatta startskottet i alla köerna och precis som i Lidingöloppet så lyckades faktiskt några ollon bomma starten. När folkhavet drog iväg hade man inte ens knäppt fast skidorna på fötterna! Trots det kom man iväg och snart fick gänget uppleva vad nio mils skidåkning handlar om.
Blåbärssoppa, fjäll och himlabackar
Första fyra kilometerna av loppet är stigningar vilket blir en enda stor orgie i stavar och skidor bland överladdade skidåkare. Men när man väl tagit sig upp väntade trevliga stakpartier i en solig fjällidyll. Vätskekontrollerna kommer med ungefär en mils mellanrum där man får en chans att hämta krafter med vatten, sportdryck, buljong, välling eller den klassiska blåbärssoppan. Efter den andra kontrollen i Mångsbodarna så fick man betalt för de stigningar man börjat med i och med några riktiga himlabackar. Har man inte skött toalettbesöken innan start är det stor risk att man gör det automatiskt i någon av dessa sluttningar! Varje kilometer räknas hånfullt ner av stora skyltar som talar om hur långt det är kvar till Mora. Fast det är inte förrän man passerat 45 kilometermarkeringen som det faktiskt kändes som skyltarna började räkna ner. Och efter man 70 kilometer som det känns som det finns en ände på det utdragna lidandet som det innebär att vara fastmonterad i ett par brädlappar nio mil.
SockerOllon körde skiten ur Vasa!
Genom åren har det dött ca 15 personer i spåren och Vasaloppsgeneralerna har räknat ut att ungefär två åkare per år möter mer än mjölksyra på vägen till Mora. Ingen av SockerOllonen stötte dock på några män med liar eller tunnlar fulla i ljus även om många emellanåt drömde om dödens ljuva befrielse. Pär Albinsson fick dock avbryta loppet i förtid då han lyckades ramla tre gånger på samma knä i någon av de nedförsbackar vi nämnt tidigare. Därmed är han den tredje av SockerOllons klassiker som tvingats bryta. Före honom var det ju Tomas Englund och Kristoffer Söderström. Däremot kom det ju till en åkare för Sockerollon i nyblivne medlemmen Fredrik Mellgren från Jönköping. Först i mål av klassikerollonen kom SockerOllons gamla ordförande Henrik ”Albin” Bodin som uppenbarligen gillade den självplågning som skidor innebar. Han är också den som hade mest skidmil i benen och längst sparat skägg inför loppet vilket troligtvis varit avgörande. Efter honom kom de två skidvirtuoserna Peter ”PJ” Johansson och Anders ”Wille” Wilhelmsson som bara några veckor tidigare klämt Engelbrektsloppet också! SockerOllons enda Jönköpingsbo kom in strax efter att det mörknat och precis innan Mora stängt, alla gått hem och gryningen knackat på dörren åkte en mycket stolt Christian Nilsson in över mållinjen! Christian som åkte trots att han hade en inflammation i kroppen som han knaprade en treveckorskur antibiotika emot!
Nu sparkar hjältarna av sig skidorna och hoppar upp på cykelsadeln då det den 14e juni är dags för klassikerns sista moment; Vätternrundan!
Sedan 1966 har man arrangerat Vätternrundan, denna gigantiska form av kollektiv självplågning. 2008 ställde 15 945 cyklister upp och 740 personer tvingades bryta. SockerOllon hade som bekant målet att knäcka klassikern och efter att ha simmat, sprungit och åkt skidor så var det dags för den stora finalen med 30 mils cykling. Och som vanligt så var det inte tal om någon större förberedelse då ingen av SockerOllonen hade i närheten av de rekommenderade 100 milen i benen. Däremot hade tre av de fyra återstående ”klassikerollonen” skaffat sig riktiga racercyklar. Anders Wilhelmsson ställde istället upp med en vanlig herrcykel, något som var ganska ovanligt i det stora cykelfältet. Med i gänget var förutom Fredrik Mellgren som hängt med sedan den klarade Vasan också Andreas Magnusson från Arvika.
Insmörjning och syndaflod
Efter noga förberedelser med obskyr insmörjning av känsliga kroppsdelar så försökte man vila de sista timmarna innan start. Något som blev svårt då man såg vad de lögnaktiga meteorologerna hade missat i sin senaste solprognos. När man rullade upp mot start möttes gänget nämligen av väder som var direkt hämtat från 1 mos 6:17. Tjugo i elva på fredagskvällen gick startskottet och de första två milen påminde mer om Vansbrosimmet än om cykling. Igenom de tunga regndropparna fick man hålla reda på alla röda baklyktor som ringlade sig fram nedför Vätterns östsida. Innan man hunnit bli varm i kläderna blev det istället snorkallt och flera av SockerOllonen fick skaffa nya strumpor i Jönköping. Troligen pga kylan så tvingades Anders Wilhelmsson ”checka” ut redan efter fem timmar då knät inte längre ville fungera. I ”lilla Jerusalem” hade man avverkat nästan 11 mil och det var nu gänget började glida ifrån varandra.
I love Hjo och målgång
Efter Jönköping kommer det en sträcka upp mot Hjo som de flesta brukar kalla det tyngsta partiet under hela loppet. Under denna sträckning avverkar man 15 mil och har således klarat halva Vätternrundan. Något som naturligtvis ger lika mycket energi som Lasagnen man slaskar i sig innan man lämnar Hjo. Hur kroppen reagerar de sista milen mot Motala är högst individuellt då några får ny energi och andra får signaler om att de borde sluta innan kroppen själv gör det. Den som fick mest energi efter halva loppet var Henrik ”Albin” Bodin som ännu en gång bevisade att gammal är äldst när han rullade in Motala klockan 12:22. Stolt men tvärslut rullade Andreas Magnusson in och strax efter kom SockerOllons Jönköpingsbo Fredrik Mellgren in i mål. Som andra ”klassikerollon” rullade Christian Nilsson in och när Motala precis skulle börja sin skallgångskedja så kom Peter ”PJ” Johansson in i det efterlängtade målet!
Sex startade och fem kom i mål på något av den värsta utmaning SockerOllon tagit sig för. Den totala snittiden bland de 15205 i Vätternrundan 2008 blev 13 timmar och 12 minuter. Kanske sammanfattar Christian Nilssons ord dessa timmar, - smärta ifrån första till sista tramptaget!
Vi kom, vi såg vi erövrade! SockerOllon tog hem klassikern och kan nu stoltsera med det som bara var 500:e svensk kan, att vara ”En svensk klassiker! Efter att simmat 3km, sprungit 3 mil, åkt skidor 9 mil och nu cyklat 30 mil kan vi summera klassikern på SockerOllon.se. Sju pojkar startade, tre män kom i mål! Med andra ord är det mindre än hälften som faktiskt lyckas med klassikern under ett år. Henrik Bodin, Christian Nilsson och Peter Johansson är föreningens första tre Klassiker!
Reportagen från varje delmoment sammanfattar ganska väl de upplevelser vi haft under detta år. Men ska vi rubriksätta klassikern blir det med dessa:
 |
|||||||||
 |
 |
 |
|||||||
 |
|||||||||
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
||
 |
|||||||||
 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|